...i mitt huvud! Sönderpratat av en liten rar pratkvarn! Jag fattar inte hur många ord som ryms (eller inte ryms, eftersom att det bubblar över hela tiden) i den lilla kroppen!
Nu har pappan befriat mig ett ögonblick och jag lovar att jag njuter av tystnaden, uuunderbart! Imorgon måste vi nog hitta på något, jag står inte ut att bara vara hemma för då är hon som värst. Usch vad gnällig jag är. Älskar henne över allt annat och saknar snart det glada bubblet, det vet jag också!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar