onsdag 13 oktober 2010

döden

"När jag dör får jag träffa min farfar" Noras slutsats när vi diskuterade andning, död, liv och himlar.

Det är enkelt men ändå så svårt det där med liv och död. Jag tycker kanske inte att en treåring bör veta jättemycket i ämnet men hon tänker ju uppenbarligen på det...
"Jag har inte träffat honom på hela dagen, på många dagar". Hon var två år när farfar dog och hon saknar honom. Hennes minnen är såklart det vi berättar och de foton som finns men visst är det alldeles underbart?
Vi ses i Nangijala farfar!

3 kommentarer:

Ing-Marie sa...

Låt henne prata om farfar ...jag tror han på nått konstigt sätt finns med och vakar över er.
Själv pratar jag lite då och då med de som gått bort, men om de hör mig vet jag inte men jag känner mig bättre till mods av det.Brukar heja på Ns farfar också när jag är och hälsar på min svägerska.

. sa...

Jag tror inte heller att det är fel att prata om/med dem. Vi hälsar på sådär pinsamt sällan men minns, det gör vi och det måste väl vara viktigast?

Ing-Marie sa...

Jag tycker det räcker bra med att prata om honom ibland. Att jag tar en runda däruppe är mer för att sköta/vattna vid graven, så inte en bara får göra det. Att det sen blir en runda vet jag inte varför men det är fridfullt och fint där uppe